igelkottssommar..
..tittar in här ibland och vill så gärna skriva något. men det är så mycket jag skulle vilja berätta, så
mycket så det staplar sig och krockar i en huvudvärk..ni vet (ler)
jag kanske bara börjar såhär..
Jag såg att jag skrev om vår kära igelkott här nedan. Hon som vi födde upp från två veckors ålder, och som sedan kom tillbaka sommaren som var! Hon har varit här i sommar också. Många gånger..! Vi har bjudit på äggula och pussar och kramar, och hon var varit lika nära som förr. För ca en vecka sedan hände det som inte får hända. Hon blev överkörd av en bil..
Jag stod i drivhuset och planterade om blommor när jag hörde bilden som körde fort fort. hur den stannade till utanför oss., och sedan åkte vidare. jag undrade lite, men fortsatte med mitt. Fem minuter senare hörde jag något som krafsade kring tröskeln av drivhuset. Det var min igelkott. Hon brukar komma till mig där. När jag böjde mig ner för att höra om hon ville ha lite mat. då såg jag det jag inte ville se. Hon släpade ena benet, och bakkroppen var så underligt.. När jag förstod vad som hänt satte jag mig bara ner och grät. och höll mina händer om henne. Jag och min kära ringde runt till alla veterinärer och viltvårdare vi hittade i telefonkatalogen, men ingen kunde göra något..inte ens en spruta!!
Kvällen blev sen och hon såg ut att sova. Jag lämnade mat och vatten framme till henne, ..om, ni vet.. Sen somnade jag tidigt och alldeles svag. full av sorg.
Morgonen därpå var hon borta! Hon hade lyckats krypa iväg någonstans. och jag letade överallt utan att hitta. Hoppades lite svagt med hjärtat i handen. Men kände att det nog inte var så.
Några timmar senare hände det märkliga, som återigen vände uppochner på min känslovärld!
Det var Liten och min kära som hittade henne. I den enda lilla lövhögen som fanns på gården. alldeles nära vägen bredvid en pall med betongsten. Där låg hon. Och bredvid henne låg 6 små små igelkottsungar hopkurade i en hög. Vår igelkotte var död. Hon hade lyckats krypa bort mot vägen igen, mot sitt bo med sina små. Det sista hon gjorde.
Det hjärtskärande var att hon först hade kommit till mig. till drivhuset som låg flera meter längre bort från vägen. Som om hon sökte hjälp., och kanske ville ta mig med och visa sina små, men inte orkade just då, när hon bara låg och ryckte., och sedan tycktes sova!
Ja, ni förstår vad som hände sen. Vi har 6 nya familjemedlemmar, och deras kära mor är ömt begraven i en fin och avskild vrå av trädgården. Förra veckan matade vi den med spruta i mungipan; kattmjölksersättning, vitaminer och äggula. I en stor låda i vårt kök fick de sova. Nu äter de redan från fat och har fått flytta ut till en liten gård med koja (uppocnervänd kartong med dörröppning och massa härliga torra löv inuti). Där trivs de så fint tills de vuxit sig lite större. De är alla väldigt, kramgoa. precis som sin mamma. Men särskilt en. vill alltid upp i famnen och komma nära nära. Hon heter Miranda. Hon har en liten svart prick på vänstra underläppen. Jag älskar henne..