om det perfekt operfekta
hej kära i helgen.
tänkte lite på det där med pretentiöst och perfekt. tror jag måste berätta lite
hur jag tänkte här i inlägget innan. perfekt har nog alla sett att det inte är
hemma hos oss (ler) och det jag skriver är precis som det är. men jag väldigt
självkritisk när det gäller bilder på mig själv. sådär så jag nästan sliter mitt
hår och raderar 95 procent av dem. ansiktet visar jag också sällan. men det
är mest för att jag själv gillar när allting inte är så uppenbart i bloggar jag läser..
att det finns plats för lite fantasi och egentolkning. sen är jag ofta noga med
bilder jag väljer, en viss ordning och sammanhang. en röd tråd jag gärna vill
se innan jag är nöjd.
men annars är jag mycket av en bohem. både till det yttre och inre. jag tycker
ofta det är vackert med det som inte är så perfekt. hur saker bara hamnat på
sin plats av en slump och ändå passar så fint ihop just när solen lyser in. hur
den den oranga tulpanen går igen i färgen på det dammiga blomfatet, eller i lampan.
En glömd kaffekopp, morfars gamla skavda byrå och krackeleringar i gamla
husgrunder. blommor som vissnar. deras kronblad på fönsterbrädan..
mina fina klänningar använder jag mest varje dag. men tar gärna ett par grova
stövlar och en gammal noppig kofta till när jag ska ut på gården. ett hål i en fin
gammal klänning från Indiska. bryr jag mig inte så mycket om. kanske jag broderar
en blomma över. och i såna där reklamfilmer där man ser hur "fint" det trassliga
håret blir efter de där hårprodukterna. då tycker jag ofta det var finare innan (ler).
Ikväll ska lilla L ha födelsedagsdisco i byns gamla samlingshus. vi har fixat hela dan.
så nu hänger vimplar och ljusslingor i världens alla färger på plats och vi ska
kasta i oss en hamburgare bara innan vi går och välkomnar alla små, stora
tioåringar...minitonåringar
~lördagskyss Lycke