måndag 6 maj 2013

minnen ..







Att räfsa löv när det blåser ..
Jag tänker på när jag var liten. ungefär tolv. hur jag sprang genom sommaren..och när det blåste. Hur
jag sprang ner till sjöbodarna vid vattnet. bara rätt in och stängde dörren snabbt snabbt.., sökte ett göm-ställe och fann..där alldeles invid tunnan och de gamla fiskenäten. en liten mjölkpall jag kunde sitta på och titta ut mellan glesa plankor. Alldeles bra såg man ut, på rallarrosor och bleka nässlor, hög-gräset vid björken, mjärden staplade där längre bort.. och jag minns hur det blev förra året. när en fågel råkade flyga in i ett av mjärdena och blev kvar. och hur vi räddade den. skakade ut den, omtumlad och tilltufsad..flög
den så vidare och man kände sig sådär alldeles mjuk om hjärtat och lycklig och lite aningen tom, lämnad också, förstås, när man såg den flyga vidare mot friheten .. .
I sjöboden gömde jag mig gärna. satt och kände den där speciella ensamheten som var
så uppfylld av närvaro att en fullsatt balsal hade känts mindre befolkad. Kände spänningen
när mina vänner letade efter mig. hur ögonen var vidöppna, vakna och spejande. varje andetag
så tydligt, och säkert hörde de gamla sjöbodsandarna mig och väntade lika exalterade som jag,
någon låg säkert och kisade på mig från den gamla undanställda järnsängen längst in i hörnet, men
framförallt var jag ett med naturen. med de vindpinade brädorna i väggarna, med fiskenäten, doften
av tjära och fisk och allt annat som hör havet till. och jorden. jag var ett naturbarn som älskade att vara
ute och bara kom in när mamma viftade med den gamla koskällan så det ekade över ängarna..
"  nu är det mat ... "

...  Lycke

8 kommentarer:

Husfrun sa...

Tänk att ha tillgång till en sjöbod. Som att ha en egen måne.
Kram.

Anonym sa...

Så fina bilder du förmedlar, rara Lycke. Jag riktigt känner hur jag förnimmer sommaren genom dina ord. Att kika in här känns så befriande äkta. Aldrig sminkat eller förställt. Tack för att du delar med dig, igen och igen. Kram Christel

Queen of Kammebornia sa...

Det är fint att tänka på barndomsdagarna i skogar och hagar, bland fågelsång och vindsus. Stora varma kramar till dig Lycke! Jag ska visst mejla dig min adress :)

frk. Frida Fortissima sa...

Å,så vi får färdas med dig, genom tiden...och som dina minnen väcker minnen i mig, från barndomen när vi lekte gömme. Tack för vackra bilder, kära du.
Varm kram

Metronyx sa...

Lycke, i många år har jag undrat: är det så att lågorna från en driftvedsbrasa blir blåaktiga? Eller har Stephenie Meyer misslett mig : ) För det är något hon skriver in av Twilightböckerna, pga av havssaltet så blir lågorna lite blåa. En havsflicka som du kanske vet tänker jag.

annika sa...

Åh, känner igen mig mycket i det du skriver. Men hur jag valde skogen. Bara var där själv och funderade. Det kändes som stenar, träd och små bergsklippor var något slags vänner. Kramar

Min plats i solen sa...

Tack för att jag får dela barndomsminnen med dig kära Lycke. Det känns som jag sitter där i sjöboden tillsammans med dig och spanar jag med. Och jag minns min egen barndom med lekarna utomhus som aldrig ville ta slut. Som vi lekte. Frihet. Då när vi var oövervinnliga.

Tack för ord som går rakt in i hjärtat.

Ta hand om dig du fina.♥

Kram Lotta

till-vidas-ara sa...

tack ni alla fina för orden ***
Har varit så upptagen med så mycket, och i en annan värld. kommer tillbaka snart..

kramar Lycke