till-vidas-ara

                                                                        måndag ..

och jag som trodde jag aldrig skulle bli mamma till någon fler..

men så hände det sig som så... Det var igår vi upptäckte dem. fyra små igelkottsungar som 

irrade under bladverk, i en liten rabatt alldeles intill våran husvägg. så små och stapplande, utan att 

se, sökandes efter värmen, efter en mamma..

Vi lät dem förstås vara några timmar under dagen. väntade att mamman skulle komma tillbaka. men 

jag cyklade snabbt ner till folk jag vet tagit hand om dessa små djur tidigare. faktiskt finns det flera 

av dessa fina människor som ägnat mycket tid åt att vårda de föräldralösa här i byn. jag stannade vid 

huset där den här skylten hängde förra sommaren. och fick med mig både mat och goda råd hem igen..

När kvällen kom syntes ännu ingen mamma. så vi rörde ihop ett fat med mjölkersättning för katter och 

lite vatten som vi ställde alldeles intill. en filt lite löst över rabattkanten..

Nästa morgon var Sofia död. Jag behöver väl inte säga mer än att modershjärtat tog över och att de tre 

som fanns kvar fick följa med in och varsamt tvättas i ljummet vatten. hur vi torkade dem torra och hur 

jag snabbt ordnade matspruta och mera katt-ersättning från apoteket efter kloka ord från de som visste.

Efter lite vatten med druvsocker och lite mjölkvälling var de piggare. de får bo i en kartong med frigolit 

och handdukar i tills vidare. och huset har haft besök vill jag säga. De fina igelkottskunniga som kom med 

fler goda råd och matredskap och kärlek. tom en liten mapp med skriftlig information fick vi låna av rara 

M. Tack!!! och all denna empati och kunskap. Vi fick veta att det inte finns någon som tar hand om 

igelkottungar häromkring, om man ringer. att de istället avlivar dem. så det var inget alternativ. och själva 

kunde de inte ta sig an dem just nu. så alldeles precis nu nu är vi alltså 8 i familjen för en tid framöver. och förhoppningsvis blir vi inte färre. och om kanske 2 veckor kan vi försöka vänja dem vid att klara sig själva. Stora L har förstås döpt dem alla. Sofia, har fått en värdig grav i skogen mittemot vårat hus. med blommor och många tankar har vi besökt henne flera gånger idag. men Julia, Åke och Mini Dex mår ännu fint och får mat och vatten varannan timme..

mitt hjärta växer. den här sommaren blir nog väldigt speciell ändå ..

kramar Lycke