Miljoner tack genom rymden för orden. Jag vet. det är inte lätt det där.
vad man kan säga när någon har förlorat, har sorg efter någon.
jag vet ju bara hur det är för mig. hur jag uppskattar att man säger bara
något litet, bara säger "hej", trycker ens hand eller säger att det var skönt att
det regnat..
Minns hur jag gick som stor och klumpig, svart och nyförlöst fast utan bebis.
minns hur alla tittade, men inte alla vågade säga något. kanske de tänkte att de
skulle komma sen, när "allt stillat sig..gått över.."
det går ju aldrig över det där med sorg. blir bara annorlunda. och man kanske kan
se något vackert i den, i all kärlek som trots allt finns runt en..och att hon finns. ändå.
men jag kommer aldrig att förstå. Tycka att det var någon mening med det. i vecka
32 dog hon min Vida. alldeles färdig och underbart fin föddes hon fram till världen. hon
har en fin grav vi går till, och ett träd planterat i hennes namn på vår gård. en silverpil..
men allra mest finns hon runt oss, fladdrar i en ögonvrå, fnittrar i garderoben, nämns vid
middagsbordet och har en alldeles egen plåtburk med meddelanden från dem som vill..
, vår flicka, vårat fjärde barn,
en del av vår familj lika mycket som alla andra. älskar dig så..
Jag minns en händelse när jag var kanske 17, 18 år. i min födelsestad. Det fanns en
man, en lite halvkänd konstnär i staden, som förlorat sin fru i en hemsk långvarig
sjukdom, någon månad tidigare. Jag såg honom på Ica. hur han gick runt, lite böjd
plockade varor i korgen. mindes hur han visat mig hur jag skulle dreja på en
festival på någon slags konstnärlig "barnens dag" när jag var liten.
Jag gick fram till honom, log och sa hej, sa hur jag mindes det...och att jag var
ledsen för hans skull med frun...frågade hur det var.
Jag minns hur han sken upp. hur han rätade på ryggen och log så det halvlånga
håret svajade. hur han sa tack för att jag frågade och hur fint det kändes.
det där bara lilla. Stora.
Fredag min fredag. Kvällen igår var så himla fin. nästan magisk..
En vacker sliten, gammal skrivmaskin jag hittat på tradera fick komma
upp på köksbordet. uppskattad av barnen, redan ömt älskad av mig. Har
så länge letat en sådan. Gillar känslan när man slår ner tangenterna. hur det blir
liksom ett mer verkligt och äkta avtryck. På pappret på riktigt..den gammeldagsa
känslan. Här får alla skriva små strofer som faller dem in under dagen. små små
hälsningar.
Solen var med oss till sent. ute i hängmattan sjöng vi sånger för Liten, jag och
Lilla L. och han bara lyssnade alldeles stilla, så lugn så lugn. gungade sakta..
Jag tittade djupt in i mörka barnablicken. såg så mycket kärlek och frid i oss
runt oss alla. Frön från maskrosor svävade stilla runt oss. Lilla L sa hur hon
alltid trott att det var de som dött, små änglar av dem, som flög omkring.
Jag sa att kanske det är så. och så sjöng vi...
~Lycke
( och förresten...jag ska ut och dansa ikväll!)
18 kommentarer:
Ja, det er viktig åprate, kanskje ikke prate, men en klem, en hånd eller en tåre. Takk for en fin tekst. Jeg liker så godt det du skriver. Takk for bloggen din.
Klem Konstanse
Jeg er bare så enig med Konstanse.
Læser altid med hos dig, fordi du rør mig.
Jeg har altid en stemning, en følelse med mig, når jeg har været på besøg hos dig.
Og du skriver så smukt og dine billeder er så smukke.
Du får mig til at huske på hverdagens poesi og magi.
Konstanse: Tack finaste du! Tycker så mycket om din också, och så har du det vackraste namnet. om jag fick en Lilla till skulle hon kunna heta det, konstanse ***
Losarinas mor: Tack fina! ja, jag söker den alltid, vardagsmagin jag tror vi alla behöver. igårkväl var det så lätt att hitta den..
Kram Lycke
Hej finaste Lycke!
Vilka starka ord som berör ända in i hjärtat. Och jag beklagar så förlusten av ditt barn. När var det ni förlorade ert barn?
Tystheten är den värsta. Att folk inte vågar fråga eller säga något.
Vad fint av dig att säga något till mannen i affären. Så storhjärtat. Barn är oftast så okomplicerade och närvarande. Det är så underbart! :-)
När vi kom hem från bb utan baby för 2.5 år sedan snart, och dagarna gick och ingen baby var hemma började folk så småningom fråga. Fast jag var ändå samtidigt livrädd att folk skulle fråga för jag visste inte vad jag skulle säga. Hon låg ju kvar på sjukhuset fyra veckor tills de opererat hennes tarm och hon ätit upp sig och blivit klar för hemgång och vård i hemmet.
En granne sa efter tre veckor "Men nu har det ju ändå gått tre veckor, är det inte dags och ta en promenad med vagnen?" Jo, fast vi hade ju inget baby hemma att gå ut med. :-(
Men nu har vi världens piggaste, charmigaste tvååring, tänk vad vackert livet är!
Och störst av allt är kärleken!
kramar
åh. det där sista. som lilla L. sa om maskrosänglarna. det gick rakt in i hjärtat och klumpade sig. på ett fint sätt. tänk så mycket kloka saker barn kan komma på. jag längtar så till den dagen jag får ett barn, har haft svårt att bestämma mig, men nu har jag bestämt mig, att rädslan skall inte få ta över, utan jag lyssnar på hjärtat ( äggstockarna).. kram fina!
Ja det krävs så lite för att göra så mycket. Ett litet hej, en liten fråga, en kram.. Ja det är det enda som behövs. Men folk är så rädda för att göra fel. Hörru snygging.. Ha nu en riktigt rolig kväll ikväll:) dansa dansa dansa tills fossingarna värker;) kram hanna
Vilken fantastisk sjuttonåring du måste ha varit! Att våga gå fram så till den där manen, imponerande! Jag minns när min mamma dog, jag var femton. Vissa människor, vuxna människor, korsade gatan för att slippa undan, tittade ner på ICA eller smet in i andra rum när jag närmade mig.
Hur kan det vara så svårt? Vad är det värsta som kan hända? Det värsta har ju redan hänt.
Härligt ändå med små som kan se saker från ett annat håll. Som ser saker som de själva vill se det.
Dansa utav bara den!
Kram
Nu är jag här igen. Har redan läst ditt inlägg en gång idag men kände att jag måste fundera lite. Fundera på allt du skriver. Du har helt rätt i det du skriver att sorgen går aldrig över men den blir annorlunda. Att till sist kunna se det vackra. Minnas och ändå känna ro på något vis. Jag skrev en gång att min mamma dog när jag var tolv år gammal. Det är också en sorg som aldrig går över men som jag lärt mig hantera. Det har ju format mig till den person jag är idag. Jag lärde mig tidigt att den enda som skulle ta hand om mig var just - mig själv. Jag tänker på hur det kändes när jag fick veta att hon var död. Overklighet. Kunde vare sig tänka att det var sant eller inte sant. Tomt. Stopp. Men att förlora sitt barn...Nej..Det skulle riva sönder hela mitt väsen, hela mig. Som du skriver - "fast utan bebis"... Tack för dina fina ord som verkligen berör..kan man verkligen skriva dessa rader utan att gråta av minnen.... Du får ett helt hav av solrosor av mig, för solrosor är en av de vackraste blommor som finns, tycker jag :)
vad fint du skriver.
fin skrivmaskin.
och det är sant om sorg. att det aldrig går över. nästan oavsett vad man har sorg över. man får försöka hitta sätt att lära sig leva med det...att förlora ett barn måste vara det svåraste...kram till dig.
fina lycke
du skriver så vackert.
livet är så skört.
jag var inne här i går kväll och läste om vida igen.
och blev så rörd och sorgsen- hittade inte orden.
tänkte att det får vänta.
och nu. här idag.
att det finns flera sidor på allt. att du trots smärtan hittar kärleken någonstans.
tänker mig att du är en fenomenal kvinna. det du har gått igenom. som sjunger i hängmattan med dina små liv och skriver på en skrivmaskin.
en riktig kvinna, det blir man nog först när man har blivit mor. och sen. har du blivit ännu mera kvinna. genom sorgen. jag vet inte. jag kanske bara svamlar. vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det jag känner och tänker.
kärlek och kramar istället.
det är svårt med sorg som du säger, man vet ju bara hur det är för en själv. för två år sedan lite drygt dog min lillebror helt plötsligt i sömnen och jag vet hur jag tänkte att det måste vara bland det mest smärtsamma en förälder kan uppleva, att förlora ett barn. och sen tänkte jag att det är bäst att man har många, som om det skulle hjälpa om man förlorade en...och det gör det ju inte alls, men jag är glad att jag har fler syskon och inte blev ensam kvar, men han, Martin, kan ingen ersätta. jag tror att han känner det nån stans där eller här omkring i alltet. kram till dig dig en stor varm//jennie
Det är svårt att motstå gamla skrivmaskiner. Det känns som att de symboliserar en helt annan tid. När tippexkladd var tillräckligt perfekt och orden hade en egen lukt. Inget surr, inget sken. Bara ord.
I det lilla, lilla, ordet ryms så mycket... Det märker man varje gång man kikar in hos dig och du ger av dina ord och värken i magen är där direkt. Men inte av obehag, mer av sorg, min sorg som jag vill ha kvar, av den lille,vackre, som inte heller fick vara kvar här, men som ändå alltid, alltid, finns här...
Du skriver så att jag blir tårögd varje gång jag går hit och läser dina inlägg...ibland går jag in och läser dem fler gånger utan att hitta något att skriva som kommentar, för alla ord blir som sand. Jag tror att det finns många dock som själva finner tröst i att du skriver om stora saker som att du förlorade ert lilla hjärta. Människor som själva upplevt svåra förluster liknande er, de som behöver känna att det finns någon därute som förstår, som vet hur ont det verkligen gör och hur man sen får kämpa för att se den minsta lilla ljuslåga.
Du skriver dig rakt in i mitt hjärta. Det är vackert även om det rymmer mycket tyngd och sorg också. Men också som ett tunt flor. Du har förmågan att rent magiskt berätta. Tack för att du delar. Och en stor stor kram och hoppas att dansandet höll på hela natten!
jag har tre ofödda små barn, som aldrig hann se solen. som jag saknar så innerligt trots att de aldrig fick födas. jag kan undra hur de skulle ha varit, hur de skulle ha sett ut.
Tack alla Ni! Ni ni ni. så många fina tankar och ord, så många som har liknande upplevelser. så sällan pratade om till vardags. Kärlek till er...
kramar Lycke
Fina du! Jag tycker om dig också. Och våra barn kan dansa tillsammans i himlen när vi sjunger våra sånger för dem. KRAM!!!
Skicka en kommentar