söndag 5 februari 2012

Vida






hon hade alldeles rosenröda läppar. och jag saknar henne inte alls mindre, nu
snarare tvärtom.. den här låten påminner mig om henne, tycker om den
så mycket. även om gråtigheten skrynklar mitt ansikte. vackert också
hon skulle ha varit tre år nu. min Vida






~ Lycke

( hade med en fin bild på henne, nyfödd, men tänkte jag somnar nog aldrig ikväll, då,
så det blev ord och musik istället. kärlek till er.. )

16 kommentarer:

Jenny Bergvall sa...

Jag kan inte föreställa mig förlusten av ett barn. Jag kan bara tänka att det måste göra så ont att man nästan går i tu. Jag lider dock med dig o alla som varit med om detta otänkbara. KRAMar om!

till-vidas-ara sa...

Jenny: kramar tillbaka kära rara..!
klarade inte av att ha bilden och orden framme. blir för gråtig. blir bara videon som jag tycker så mycket om. kärlek ***

~Lycke

till-vidas-ara sa...

fast nu blev det ord i allafall (ler)

pippilotta sa...

tänker på dig och din förlust och jag måste bara fråga, för jag undrar, vad var det som hände? och hur gick allt till.hur fixade ni det? du behöver inte alls svara, men jag försöker nog bara begripa nåt som jag aldrig kommer att fatta och som jag förhoppningsvis slipper uppleva, förlusten av ett barn och jag såg hur det skar ända in i själen på min mamma och pappa...och sen var det som om hon bara gav upp...och jag önskar att hon hade varit starkare...som du. kram fina Lycke

LyckligaPraliner sa...

Vad ledsen jag blir för din skull, för er skull.... Är det som att ha ett öppet sår. Alltid. Bara ett tunt skört skydd som lätt går upp. Jag kan tänka mig att det kan vara så. Ibland starkare för att lätt kännas så mycket. Och konstigt är väl inte det. Kan aldrig tänka mig in exakt i det som hände. Jag kan förstå men att precis känna det fasansfulla kan jag ju inte...Bara den som varit med om det själv. Som du. Kan bara känna rädslan om det skulle hända mina något.

Ikväll tänker jag på dig. Skickar goda tankar gör jag.

Kram Ann-Louise

till-vidas-ara sa...

pippilotta: det var ett hjärtfel, som inte upptäcktes förrän i v 29. vi skickades runt till de skickligaste läkarna i landet för att försöka hitta någon..bot, men fick till slut beskedet att ingenting gick att göra. bara vänta tills hjärtat skulle sluta slå. så jag låg mest till sängs tills en dag i v 32 då jag kände att nu är det stilla. dagen efter fick jag föda fram henne. svårt att skriva om. minns tydligast hur hon låg på skötbordet och blev bytt på av en barnmorska..hur jag såg hennes små ben ligga alldeles stilla. hur vi klarade det..
vet inte riktigt, men människan är nog skapt att klara det mesta. men det går aldrig över med den där sorgen, ligger och ruvar under ytan liksom. men hon är en i familjen vår lilla ängel. räknas alltid upp av barnen när vi räknar in vår lilla flock, hur många vi är..och kanske hon kommer tillbaka nån dag tänker jag..i något barnbarn om inte annat. då känner jag igen henne. annars möts vi nog sen på andra sidan världen som jag tänker..
skickar kärlek till dig och de dina

kramar Lycke

till-vidas-ara sa...

Ann-Louise: tack fina! precis så är det. ett öppet sår som lätt blir synligt, kännbart bara man lättar lite på bandagen. går aldrig över men kan värka vackert också även om det gör ont. alltid en del av vår familj är hon vår lilla..
goda tankar tillbaka till dig ikväll och varma täcken mot kylan..


kramar Lycke

till-vidas-ara sa...

Ann-Louise: kikar in till dig imorgon, är lite skör ikväll *

kram igen Lycke

fröken blund slår dank sa...

här kommer jag, sitter bredvid en stund. har med en liten hemvirkad påse med finaste pralinerna däri, och väldans gott te som ofta känns som bomull runt i magen när man är ledsen. Jag stryker din panna, och jag lyssnar. Finaste Lycke, jag undrade precis som Kollijox pippilotta, och nu har jag läst. jag kan inte föreställa mig din smärta, men jag är väldigt väldigt glad att du delar med dig, att du ävenm de dagarna det känns som om det inte går ställer den ena foten framför den andra och liksom bara fortsätter. För det finns så mycket fint. oxå. och jag är. helt övertygad. att ni möts igen. Varmaste kramen, och allt det andra.

Losarinas mor sa...

Du er en stærk og modig kvinde.

annika sa...

Åh Lycke. Orden blir så futtiga, men jag vill ändå skriva något. Tänker att ni var så modiga som vågade skaffa ett barn till. Att livet mitt i allt går vidare. Din smärta kan jag inte förstå, mer än att den är djup och alldeles trasig i kanterna. Men vi går bredvid varandra här på jorden och vi får ta kraft av varandra också. Och tack för att du delar och orkar skriva vad som hände. Just nu tänker jag hårt på dig. Och Laleh, hon berör verkligen. En stor omfamning där du kan krypa in en stund och bara vara skickar jag.

till-vidas-ara sa...

fröken blund: tack raraste. det värmde verkligen att läsa dina ord. smakade dina praliner och kände värmen från teet. dricker godaste teet för dig idag. kunde verkligen känna hur det hjälpte att få ur sig lite igår. och gångerna jag kikat på bilderna av min Lilla kan jag räkna på mina händer...och hon kändes så nära, ojoj..nu inom mig och upp i ögonen igen såklart, men jag tror det är nyttigt. så ofta jag bara lägger lager på, och kanske inte lever riktigt på djupet. idag gör jag det..tack..

Losarinas mor: kramar till dig...

Annika: tack raraste..kramar tillbaka och lyssnar till dina kloka ord som alltid. det är något märkligt kärleksfullt över mänskligheten efter en sådan händelse ändå. svårt att förklara..men det är väl det där med att tordas visa sig skör och att kunna möta människor i det. och kärleken och saknaden som också kan vara vacker. och det där med att få ett till barn. det är så mycket kärlek i det, men också rädsla..och att det gör sorgen efter henne mindre, så är det alls inte. man tänker nästan mer på henne för varje dag med vår Lille. hur hon hade kunnat vara här och jollra runt precis som han..hur han har en syster som är tre men som inte finns här med oss..ojoj...
vacker dag till dig


kramar Lycke

Emeli sa...

gråta över den man mist kommer man nog alltid att göra.
det är bara att inse.
och liksom bära med sig på nåt vis.
stor kram till dig!

Metronyx sa...

Åh Lycke. Jag önskar att livet var rättvist. Att livet var så att man kunde få glädjas åt det varje sekund. Men så är det verkligen inte. Det finns så många timmar, dagar ...eoner när människan bara uthärdar livet. Det är starkt gjort av dig att orka dela med dig av din sorg. Gråta är en nödvändighet, jag vet att det låter klyshigt men jag är glad att jag kan det själv i alla fall. Att stoiskt bära smärta så att den sätter sig som värk i hela kroppen är inte ett bättre alternativ. Många värmande kramar till dig.

SusanLotus sa...

Det är inte lätt att veta vad man ska skriva för att trösta, för det kan man ju egentligen inte... Men du har min medkänsla... Saknaden måste vara oerhörd... En ängel kom och sa hej och vände åter tillbaka. Kramar!

raquel sa...

åh fina du , börjar gråta när jag läser det du förklarade , vad som hände med vida. har inte vågat fråga själv.
vet inte alls hur det känns att förlora ett barn , men jag vet hur det är att förlora andra personer som varit en nära. det är ju en sorg som aldrig går över , nånsinn. men jag tror att det är väldigt bra att göra som du gör , att skriva om det och våga gråta ibland

många kramar