onsdag ..
Ibland. vill jag bara vara liten igen. hur jag tänker att det var ju så mycket lättare då, att bara vara i
nuet .. att försvinna in i sin egen lilla värld av lekar och fantasier, sagosoppan hos famor som verkligen
Var en sagosoppa och ingenting annat. ärtorna som var medicin-piller från farbror doktorn och stigarna
i skogen som alldeles säkert dolde fantastiska världar och magiska väsen där bakom storstenen, bakom träden, stigen som krökte sig. En stor och magisk värld som låg där och bara väntade på att få bli upptäckt av mig och möjligtvis min lillebror, som följde hack i häl varje steg jag tog..
Men så ibland kommer jag på mig själv. ibland så minns jag plötsligt.. att allt det där som jag tyckte så
mycket om då, när jag var liten. det tycker jag ju faktiskt om fortfarande..
Jag tycker om stigar och vägar i skogen som är krokiga, vindlande, som försvinner bakom träd så man får den där upplevelsen av att upptäcka något när man kommer fram dit. Jag tycker om gårdar med gårdshus, som man måste skotta fram en gång till på vintern för att komma fram. gårdshus som man måste ha stall-lampan med sig för att hitta fram till när det är mörkt. Jag tycker om garderober man kan gå långt in i och hitta gamla lådor med knappar i längst in, precis som hos mormor. jag tycker om samma blåbärssylt som mamma alltid gjorde, att röra ner i filen så det blir vackra mönster. jag tycker om att se tranorna flyga söderut och fundera över vad för slags liv de får där nere över vintern, och jag tycker om att stå med näsan nära fönstret och titta ut, och att blåsa på det så det blir imma på rutan, den där känslan av närvaro det ger..en slags andakt och väntan...det tycker jag om, precis som när jag var liten. så jag tänker att det finns
ju där fortfarnde allt det där. mitt lilla jag i mitt stora jag. och det är fint att tänka att vi kan slå följe med varann..
..hålla varandra i handen och uppleva världen tillsammans. bara man kommer ihåg att låta henne
komma fram. världen blir så mycket finare då,
varmare, mer tydlig..och jag känner plötsligt vad jag längtar efter..
~Lycke
translation..
sometimes. I just want to be child again. How I´m thinking that it was so much easier then, to just be
in the present..to vanish into ones own world of playing, of fantasies, the fairytale soup (tapioca) that
Was just a fairytale-soup and nothing else. the peas that were medicine-pills from the doctor and the
paths, the roads in the forest, that for sure was hiding fantastic worlds and magic entitys there behind
the big-rock, the path that curved. A huge and magic world wich was just laying there waiting to be
explored by me and possibly my little brother, who followed every step I took..
But then sometimes I catch up with myself. I suddenly remember..that all that I liked so much when
child, I actually still like..
I like paths and roads in the forest that are curving, worming, that dissaperars behind trees so you get
that feeling of exploring something when getting there. I like houses with back buildings, that one have
to shovel a path to in Winter. back buildings that you have to carry a stable lamp to find your way to
when dark. I like old walk in closets that are deep and were you can find boxes with with beautiful
buttons at the innerst. I like stirring the same bluberryjam my mother made in my youghurt, making
interesting patterns. I like looking at the cranes flying south..wondering how their life there may be
during Winter, and I like to stand with my nose close to a window looking out, to blow on it so it
becomes misty, that feeling of presence, of waiting it gives.....that I like, exactly like when I was child.
so I´m thinking that ..all that is still here. my young Me inside my adult Me. it´s nice to think that we
can walk together..
hold eachothers hands and explore the world. only to remember to let her come through. the world
becomes so much nicer then, warmer, more clear..and all of a sudden I feel
what I am longing for..
