onsdag 29 augusti 2012

onsdag..







inskolningsångest. jag ville egentligen inte skriva om det här för det känns ju nästan ännu
mer då.. men.. Liten har skolats in på dagis i veckan och förra. bara 15 h i veckan nu när
jag söker jobb, och han är så trygg och trivs med alla barn, alltihop. men idag märkte jag
den där oron när jag inte var med överallt. när jag skulle åka iväg några timmar..
Jag åkte runt stan och gjorde nödvändigheter och nu sitter jag här vid datorn med ångest-
monstret över bröstet och väntar att rara dagisfröken ska ringa..
åååh hur det svider och hur man undrar. hur det går, om han sovit, om oron i hans blick..?
kan inte komma ifrån att det alltid känns som ett litet svek, även om de vänjer sig fort och
trivs så fint och han är ju så trygg, men men...men...
gråten i halsen, visst bättre släppa fram, men det är ju så jobbigt...
känner jag måste sätta igång med något nu. gräva en grop i trädgården, dunka huvudet i väggen,
riva resten av huset...eller nåt..
pratar lite hallprojekt istället. Halltaket har jag målat färdigt. lamporna
gör sig så fint mot panelen tycker jag. nu fixar mannen det sista på väggarna innan vi målar väggen
till höger i mörkaste blått, påfågelstapeterna på resten. och en annan finfin lampa har kommit. Rop-
ade in den på tradera, en gammal vagnslykta som jag gärna skulle ha fler av. får mig att tänka på
" Fantomen på operan" ..de där facklorna som kommer ut från väggen hållna av händer ( ler)...
Ååh nu ringer det..! Det var dagisföken..Liten var glad men hade inte kunnat sova så jag åker och
hämtar honom nu....ååh...ångest ångest arvedel..släpp mitt hjärta nu..


~Lycke






translation : Wednesday..

anxiety..Little ones first day some hours alone at daycare..today..
we have been there together earlier this week and a little bit of last week, and he is comfortable
and happy with all the children, but today I noticed that little worry in his eyes. It´s just 15 h/week
when I´m looking for job, but still you know, always hard. today I went doing business in city, went
home and now I´m here at home,  in front of the computer with the monster of anxiety over my
chest. waiting for the sweet kindergartenlady to call..
ååh how it aces and how one wonder. how it is, if he´s been sleeping, if worry in his eyes...
even if I know they get used to it soon and are comfortable, and he is so calm in himself I know, but
but ... but...
crying in my throat, know its better to let it loose, but ... so heavy..also..
Feeling I have to start something up. dig a hole in the garden, demolish the house or something..
talking some about our hallway instead. The ceiling I have finished
painting now. The lamps looks so good against it I think. in the evenings my husband makes the
walls ready before we paint the wall to the right in dark blue and the others wallpapered with the
peacock-feather-papers. and another lovely lamp has arrived. fom tradera, and old carriage-
lantern I would like plenty of. makes me think of " phantom of the opera" with that hands holding
torches (smiles) ...
Ååh now my phone is ringing..! it was kindergarten-lady..Little one was happy but had not been
sleeping so I´m going to get him now...ååh...anxiety, anxiety inheritance-share..let go of my heart
now...


~Lycke


9 kommentarer:

Nanna sa...

Jag kände just det där i april när jag skolade in. Grät på vägen ut från förskolan och min lilla grät på ett sätt jag aldrig hört, klamrade sig fast så hårt. Det var verkligen svårt och jobbigt. Och jag kan verkligen förstå din känsla nu... just det att dom är så små att man inte kan förklara allt så dom förstår.

Jag försökte att mellan tårarna tillåta mig att njuta av lite egen tid för att sen vara en glad och stabil mamma som kom och hämtade. Hoppas att du också kan göra det,
det kommer att bli så bra sen - en spännande och ny fas i hans liv.

kram!

annika sa...

Alla har väl en liten släng av det där när man börjar släppa taget om sin unge. Men tänk på att du faktiskt får trygga, självständiga barn. Och nu ringde de ju för att han inte sovit, så, du kan lita på ditt dagis, det är viktigt. Och hallen blir såå fin. Stor kram

till-vidas-ara sa...

Nanna: ja det är ju liksom inbyggt i en att man känner sådär..och allra allra värst om de är ledsna. Liten var ju ganska lugn, men ändå.., fast jag vet ju att det kommer att kännas helt naturligt sen, jag vet ju..*

Annika: Visst är det så, men känns inte mindre för det..vill aldrig släppa... men de är bra på dagis, och hon vi fått till fröken är jättefin. jo det känns verkligt fint med hallen ***

kramar Lycke

Maria sa...

Känner igen den där känslan. Men olika från barn till barn hur de har det och tar det. Min tredje fick vara hemma tills hon var drygt 3 år. Det känns som ett bra val för henne. Men den möjigheten har man ju inte alltid.
Man får lita på att de har det bra. Och lättare att släppa förstås om man själv är på ett jobb och har fullt upp.
Brickan finns i några ex. kan reservera en åt dig några dagar. Jag åker till din stad imorgonkväll, så hojta om jag ska ta med en...

till-vidas-ara sa...

Maria: Åå..ja!! gör det. jag tar nog den lilla för jag har egentligen inte råd :) så kan du kanske svänga förbi med den och få en fika också?, eller så löser vi det på nåt sätt som passar dig..ok!!!

kramar Lycke

till-vidas-ara sa...

Maria: som tur är tror jag Liten passar fint på dagis. att det känns nog mest och hårdast i mammakroppen ändå..hoppas jag innerligt i allafall..

kram igen, Lycke

PippisRainbow sa...

Åh inskolning är urjobbigt för mitt mammahjärta också. Jag vänjer mig aldrig...

LyckligaPraliner sa...

Ja.. Jag vet..Och lika glad blir man när de lyckligt skuttar iväg för att leka, dra ut på nya äventyr ett par timmar på dagen med massor av många "frökenögon" som håller koll på dem. Fast då kniper det till i hjärtat ändå bara för att de är så fina, söta och små. Bara för att de är våra och man älskar dem över allt annat på hela jorden. Du vet, till månen och tillbaka :)

Kram! <3

Unknown sa...

Mit hjerte føler med dig ! Du beskriver det så fint. Det må være så svært. Jeg gik selv hjemme med mine 3 børn til de var 3 år og så parate til at komme ud i verden. Så jeg kan godt forstå, du har det svært. Men, de passer godt på ham og vil altid ringe, hvis han er ked af det.
Jeg er vildt betaget af alle dine smukke lamper.