Jag gråter så motvilligt. och ibland är jag rädd, för att älska för mycket.
Vi såg en film. en som vännen P tipsat om för den fina inredningen...
Kronjuvelerna heter den, och den var visserligen bra vacker och fin, men
jag bara grät, motvilligt, men tvunget och kanske nödvändigt, Skruvade,
vred mig fram genom filmen jag ändå ville se. låg sen stilla och bad om hårda
och långa kramar. undrade varför jag reagerat så kraftigt. tror det var den
fina kärleksfulla familjen, tror det var det om olyckor som ändå händer. tror
det var det där att inte ha kontroll..att det just bara händer, och för en del
värre än för andra..
men så är det också den där tiden nu. den som lider mot Vidas ..bortgång ..
och jag går med en obestämbar, men bestämd katastrofkänning i ryggmärgen,
litegrann hela tiden sådär. Igår var vi till graven. Hela familjen, och jag är så
sällan och jag gruvade mig så innan.... det är något med kyrkogårdar jag har
så svårt att klara. föör känslig ni vet. känner allas sorg, den samlade..och får
knappt fram ett ord ur min mun. Som att obarmhärtigt tvinga blicken mot
det faktum att den älskade verkligen dog och nu ligger nergrävd där, därunder,
stirra det i vitögat liksom ... nej ont
Jag lever med min sorg och min Vida, men med tanken att hon finns här hemma,
hos oss, hälsar på ibland..svävande liten skyddsängel, en glad och go treåring och
alldeles snart fyller hon år. hon ligger inte i kalla jorden..där..
På natten sen..
vaknade jag av att något buffade i mina vader. låg tyst på sidan och kände. och
det kom igen. ett litet buffande bakom mina vader. tänkte det var någon slags
tränings värk från allt skrapande..eller... tänkte att kanske det var någon annan
att kanske det var hon, min lilla..alldeles älskade...tänker det var fint..
men det värker också. och ett vet jag. att den här sorgen, den går aldrig
över. men jag tror också det där. att rosor som vissnat lever ändå på något
vis. och bakom de största rosenbuskarna, finns fortfarande portarna öppna..
om man vill se, och bara andas,,
slappnar av och andas..så
ibland så ser man igenom..
kärlek Lycke
14 kommentarer:
åh. fina.
rosenbusken fick mig att tänka på allra käraste syster och salikon ( var det så den hette?)
fina sorgliga berättelsen
var det en gråthelg i helgen undrar jag. gråten drabbade mig utan föraning och egentligen utan anledning.
var det andarna?
Emmie: ja det är salikon jag tänker på också..min bästa saga från när jag var liten! Ja, kanske de var extra nära i helgen tänker jag ***
kramar Lycke
åh...vad det blev mycke tankar i mitt lilla huvud. Tankar om din sorg så hemsk, kyrkogårdar och om att känna...
Måste läsa igen. Jag kommer tillbaka.
Kram Ann-Louise
Det svider i hjärtat idag när jag läser hos dig. Men den filmen, jag älskade den, och den var som livet på något vis. Fast lite mer skruvat och galet. Och Lycke, jag tror att du kan få slippa de värsta taggarna från sorgen, även om du inte tror det. Har du funderat på sorgbearbetning? Jag har blivit så otroligt hjälpt och helad av det och sysslar själv med det nu efter att jag certifierat mig som handledare. Det finns över hela Sverige idag. Kolla in på www.sorg.se
Kramar om och skickar famnen full av värme
Ann-Louise: Ja det är mycket ibland...kramar *
Annika: jo nog har jag funderat, och kanske jag provar en dag, när jar känner lite mer ro. känns inte riktigt som man har tid nu. och det är ju Livet..det där som också är hårt ibland ***
kramar Lycke
Åh. Ofte gør dine indlæg mig ord løs. Så jeg sender dig et " Åh" , så du ved, at jeg altid er her på din blog.
Losarinas mor: tack *****
kramar Lycke
Oj dagen gick så fort och nu måste jag på jobbet. Imorgon kväll kommer jag tillbaka och läser igen. Måste läsa flera gånger. Hann inte idag.
Kram till dig!
inte bara kramar utan omfamnar dig.
en oerhörd sorg,
och samtidigt så mycket kärlek.
livet är magiskt, smärtsamt
och ofattbart,
hur ska vi kunna förstå allt, greppa allt?
det var nog hon!
det vill jag tro.
Det var nog hon. Det tror jag.
Igår fann jag en låda med mina och mammas brev. Jag hann bara läsa ett par rader. Såg ett par kort också. Sen grumlades ögonen så mycket och jag stängde kartonen igen. Den skall med till huset. Och tills dess får tårarna stanna en stund till.
KRAM
Det är fint - att liksom vara stark och svag på samma gång.
Jag såg också kronjuvelerna. Och jag känner också sådär - när kommer olyckan. Eller är det klart, har vi nått vår kvot av olyckor? Eller finns det någon sådan? Antagligen inte.
Tänker på dig i sorgen.
Jag vill också tro att att det var hon som buffade på dig. Vet inte om det det finns något på andra sidan dörren men jag tror det. Någragånger vaknade jag själv efter en älskads bortgång av att hon satt bredvid min sida. Jag kan välja att tro att det är sorg och saknad som förvillat mina sinnen, men jag väljer att tro något annat. För jag vill ha det tron och trösten kvar <3
kära du! tänker på dig *kram*
Tack alla fina ni för orden. de värmer i hjärtat..verkligen ***
kramar Lycke
Skicka en kommentar